Tags

, , ,

Så är det. Samhället äter upp mig, bit för bit levande. En liten tugga, en mumsbit i taget så äts den person jag har varit, den person jag innerst inne är, den person jag innerst inne alltid har velat vara upp. Redan nu ser min själ och mitt hjärta ut typ som en schweizisk ost. Men än är det inte för sent. Jag vet inte om det är för att vi är mellan sova och vakna, mellan vinter och vår, som jag känner av det här så extra starkt. Men mer och mer så känner jag av den här önskan. Inte att vara någon annan. Utan att få vara mig själv. Mer och mer så hör jag vildhäxan ropa på mig långt borta, någonstans i mina innersta rum. Just nu är det bara en djupt rotad önskan. Inget fast plan eller så. Fast jag vet att snart, mycket snart så kommer även solen att lysa på mitt skrämda ansikte. En dag så kommer även jag att få springa barfota i skogarna igen. En dag….

Advertisements