Tags

, , , ,

När människor berättar om sin relation till Wicca så säger många att:

Wicca är inte något man blir, det är något man ÄR!

Det är alltså en form av identifikation eller för all del en roll eller ett deljag vi tar på oss som vi visar världen.  Så också för mig. Jag kan verkligen känna igen mig i ovanstående citat.

I höstas påbörjade jag min utbildning på gamla dar till Socionom. Nuvarande kurs handlar om socialpsykologi – alltså människors sätt att relatera till andra  och samhället i stort. Idag pratade vi på en föreläsning bland annat om  socialkonstruktionismen. Socialkonstruktionism låter bland annat oss veta att all kunskap om omgivningen omkring oss och om oss själva är kopplade till en social handling, en interaktion med vår omgivning. För att tankar, känslor och värderingar skall hållas vid liv krävs att deljaget praktiseras . Det är ju inte för inte som Wicca brukar anses som en mysteriereligion! Mycket av det som är själva essensen av Wicca går inte att teorisera kring utan måste upplevas.

För drygt 10 år sedan, innan jag blev mamma så var Wicca verkligen en del av min identitet, en del av mig. En gång i veckan och ibland på helgen så reste jag i över 4 timmar för att träffa mina wiccanska systrar och bröder i mitt dåvarande coven. Så hände det som så ofta händer: Livet.

Både jag och min sambo fick jobb med extremt oregelbundna tider, men framför allt: Vi fick barn. Detta gjorde att även om jag försökte så blev tillfällena då jag kunde gå på möten med mitt älskade coven mer och mer sällan, för att en dag sluta helt. Till en början tänkte jag inte på det alls. Det var något som hände helt enkelt och något som jag var väldigt ledsen över. Men snart började jag märka hur fruktansvärt svårt det var för mig att upprätthålla min identitet som wiccan.  Kunskapen, känslan som jag burit med mig i så många år blev till ett bleknad fotografi kan man säga. De försök jag har gjort att ta upp min praktik som solitär wiccan har kännts taffliga och fel. Mellan varje högtid har jag svurit dyrt och heligt att i år, i ÅR skall jag minsann fira ordentligt. Och varje gång blir jag lika överraskad över en sabbat som kom och gick utan att jag egentligen vare sig noterade eller hängde med.

Inom socialkonstruktionisken säger man att vår identitet inte är något som jag är (I motsats till rubriken då) utan något som man skapar, tillsammans med omgivningen. Enkelt uttryckt: Vi kontruerar både oss själva och den omgivning vi har omkring oss. När det gäller wicca innebär det alltså att ju mer jag praktiserar och utövar wicca, ju mer som en wiccan känner jag mig. Men även tvärtom givetvis. Vilket är något som jag verkligen kan identifiera mig med. Desto mindre tid jag har kunnat lägga på att möta människor från mitt coven, att få stå i en cirkel, desto mindre har jag faktiskt kännt mig som wiccan också.

Socialkonstruktionismen till trots – att vara wicca är ändå något jag ÄR. Så det förklarar så mycket kring varför jag känner mig så jävulusiskt stressad av att just inte kunna få praktisera. Jag blir omedvetet osäker på min egna identitet: Vem är jag i förhållande till alla andra? Vem är jag i förhållande till den person jag var för 13 år sedan? Vilket förklarar det vakkuum jag har kännt så länge!

Lösningen  på det här dilemmat är som så ofta både enkel och genial, insåg jag när jag lät tankarna vandra idag: För mig går det inte idag att först fokusera på alla “måsten” i mitt liv för att sedan hoppas att jag får 3 minuter över till ritual eller meditation. Dessa tre minuter kommer aldrig att komma. För mig kommer det framöver snarare handla om att låta verkligen bli en del av mig, min identitet och min vardag!

Men, den här posten är redan långrandig som den är så det får bli en post för längre fram!

Blessed Be!

PS Den här bilden överst är lånad och inte min egen. Men den stämmer ganska väl överrens med min coventid. Förutom då att vi var ganska frusna av oss och höll oss mest inomhus…… DS

 

 

Advertisements