Tags

,

Riktigt så illa som att jag är totalt förbrukad är det ju inte. Är ju bara lite efter min prime-time. Men ändå, den senaste tiden har jag blivit akut mer medveten om min kropp och min omgivning och det står skriande klart att jag i många år har misshandlat och vanvårdat mitt eget Tempel. Något som jag skrivit om redan för en dryg månad sedan här.

Jag har ju varit medveten om det här tidigare så klart. Svullna ben, dålig kondis, grav övervikt och att knappt kunna med att se mig själv i spegeln är inte direkt något som går att undvika…. Tidigare har jag dock mer skyllt ifrån mig: Jag duger som jag är (I kombination med Bengtzings “Jag ljuger så bra”), det är min partner som drar hem allt godis, det är för stressigt på jobbet så jag behöver min socker-fix, träna kan jag börja med sedan, min rådande livssituation gör att jag inte har ork/disciplinen att träna och äta rätt… Osv, osv. Nu på senaste tiden dock så har mitt sätt att se på saker ändrats radikalt.

Delvis har det att göra med att jag under senaste året har blivit bättre på att mentalisera, alltså dels sätta mig in i andras situation (“När jag sa så här så kommer hen att uppleva det så här”, men även relatera till hur andra får mig att känna, eller hur en situation får mig att må (“Jag åt en chokladkaka för att tillfredsställa mitt sockersug, men egentligen var det för att jag var uttråkad”). Det kan vara väldigt nyttigt att vara duktig på att mentalisera för du finner alltid sanningen. Men också sjukt jobbigt – för det finns egentligen aldrig någonstans som du kan gömma dig från dig själv.

De senaste veckorna har jag också känt mig närmare Guden än jag tidigare gjort förut. Jag känner av hans värme, passion, styrka och strålglans. Hans ögon har sett in i mig och jag har insett att jag älskar Honom och Han älskar mig, villkorslöst. Gudinnan finns där alltid för mig och Hon älskar mig samma lika villkorslöst. Men det är inte riktigt samma sak. För mig är det svårt att sätta ord på det. Tror dock att det stammar ifrån att jag som kvinna kan bättre och sannare identifiera mig just med Gudinnan. Jag är dygnets alla 24 timmar, årets alla dagar alla hennes tre former: Maiden, Mother, Crone. Hon är jag, jag är hon liksom. När det gäller Guden är det annorlunda. Han är mer naturligt mer maskulin, aktiv och positivt vibrerande i sin utstrålning. Att möta Honom är som att bli insvept av solens strålar inbillar jag mig. Han är mer som min partner, och motpart den som kompletterar mig och gör mig hel. Jag skulle göra vad som helst för att vara Honom Värdig.

Folk tar emot budskap från det Gudomliga väldigt olika. Jag gör det genom möten med människor bland annat. Det finns människor som attribuerar Guden otroligt bra. Oftast är det män, men även kvinnor: Hög karisma, nästan så det strålar om dem, ibland är de vältränade, men de är framför allt väldigt stolta och trygga i sig själva. Deras utstrålning är i brist på bättre ord maskulin – aktiv, ljuset, livskraft, den som agerar. Vid möte med en sådan person finns det inget tvivel om det – du kommer verkligen känna dig sedd för den du är. De ser in djupast i din själ ❤ Det är flera sådana möten på sista tiden, och känslan av att vilja vara dem värdiga som verkligen har väckt upp mig och skakat liv i mig. Guden talar till mig genom dem och säger att:

Vi är alla dödliga. Du har bara ett liv. Lev!

 

Advertisements