Tags

, , , , , ,

Igår råkade jag för första gången ut för fördomar kring ADHD & ADD. Jag vet att många upplever fördomar varje dag, men jag har fram tills nu alltid tänkt: “Äsch, det är väl bara att låta det rinna av”. Lättare sagt än gjort fick jag erfara igår…

Jag och barnen (11 och 3 år gamla) var på besök hos min farmor (91 år gammal) när vi ändå är nere i närheten. Det var min far (69 år) som körde oss eftersom vi inte hade någon bil med oss. Barnen var i sitt esse så klart: De kivades, retades och klättrade på väggarna. När de var som värst så hörde jag min far “teaterviska” till min farmor: ” Det måste vara någon bokstavs-kombination som ligger bakom”. Och jag blev så sjuheligt förbannad även om jag tyvärr teg still och svalde gallan. För vad vet egentligen han om någonting? Han som jag träffat max 5 dagar varje år sedan jag växte upp? Han som inte “uppfostrat” några barn över huvudet taget (och inte syskon eftersom jag är ensambarn) sedan mina föräldrar skilde sig när jag var 11 år gammal. Visst, nu är min son diagnostiserad med ADD och det ger honom lite andra grundförutsättningar än andra ungar ibland. Men att så kallhamrat och självklart dra slutsatsen att bara för att ett barn inte kan sitta still, inte för tillfället vill lyssna och bråkar med sitt yngre syskon så MÅSTTE hen bara ha ADHD. Att det kan vara helt normalt beteende för ett BARN det föll honom aldrig riktigt in. Barn som bråkar = ADHD, Gah! Jag kände mig så kränkt å min sons vägnar! Det ironiska är att min far verkligen är ett typexempel för att ha egna bokstavskombinationer. Fast det är så klart inget han vare sig ser eller någonsin skulle erkänna själv…

Min far är dessutom sjuk i en kronisk och dödlig sjukdom och har blivit allt sämre de senaste åren. Alltså, det är svårt att veta hur länge till han har kvar att leva. Det kan vara bara några månader eller år beroende på hur envis han är gissar jag. Hela den här situationen gör mig så ledsen. Min far har sårat mig så mycket när jag var yngre och ofta i all välmening (Ni vet, som det där med att tycka att det är helt OK att fråga en 16-årig okysst dotter om hon är med barn bara för att hon gått upp i vikt) och jag känner inte egentligen att jag har något större behov att bygga upp någon närmare relation till honom. Vi har aldrig haft någon nära relation så jag saknar det inte. Samtidigt, som jag ser en annan bild, en mer avfilad och mjukare bild av honom nu när hans ork tryter. Då skäms jag. För jag vet att jag borde vilja ha en bättre relation. Jag sörjer också. För jag vet att jag egentligen inte kan förbättra situationen så jätte-mycket när det gäller hur mycket vi träffas och så vidare förrn tidigast om 2-3 år och då kan det vara redan för sent. Så idag sörjer jag det jag aldrig har haft och försöker samla ihop bitarna av mitt brustna hjärta och göra det bästa av situationen 😦

Advertisements